Inlägg publicerade under kategorin Humör

Av Ulrika - 11 april 2009 17:07


Nu är det nog dags att flagga med Bitch-loggan igen!

Varning för långt inlägg och färgstarkt språkbruk! *flinar*


För jag såg nyss reklam där en hund drog en bil och kom då ihåg en grej som hände för ett antal år sen.

Fattar inte att inte detta var den anekdot jag drog för att kvala in i Bitchklubben, men här är den. Denna är jag inte så stolt över fast jag har kommit över det västa *tvekar*


Det var på stugan. Vi har ju våra två katter som är inne om vintrarna som får leva uteliv maj-sept. Dom gillar det. Jag däremot är himla hönsmammig, otroligt. Jag är så jäkla rädd att det finns någon katthatare på ön som kan göra dom illa, eller rävarna eller rovfåglar. För dom finns, katthatare är jag lite tveksam om, men eftersom katterna ibland gör som katter gör och tar något litet djur så är jag rädd.


Nåja. Jag är inte hundhatare måste jag börja med att säga. Är rädd för hundar jag inte känner, särskilt lösspringande och skällande hundar.

Vi har ett par grannar på holmen som travar omkring med sina hundar på andras gårdar, jag menar att min stuga är ju min, och tomten också. Jag vill inte ha folk promenerande utanför mitt fönster, som att dom äger stället. Sådana grannar har jag.


Dom kom med hunden och Maken sa till dom, sen kom dom på vår strand (dom har strand själva men inte i kvällssolen) och lät hunden hämta pinnar i vattnet. Vi har stugan 10 m från havet och detta kändes ju lite för nära. Våra bekanta som kände dom sa till igen, att vi hade katter och inte ville ha hundar på tomten. Dom gick då. Utan ett ord.


Detta var bakgrunden, ni ser att jag ännu inte jagat upp mig. Hav förtröstan, nu kommer det.


Ett par dar efter strandleken (och jag hade börjat inbilla mig att nu är detta problem kanske över) så hade jag och Maken varit hemma en sväng och kom ut igen med båten. Vad ser vi? Jo, ungarna och hunden hade picnic på grannens tomt. Satt och myste på filtar med hundsatan lös.


Jag kokade redan när jag såg dom, orolig för katterna och mig själv. Hunden är en rottweilertyp. Den skällde (säkert glatt men inte för mig) och sprang mot oss när vi skulle landa vid vår kaj.

Hunden står som en dåre och skäller, Maken hoppar ner och jag står kvar. Maken är inte hundrädd men som sagt jag.

Jag står där med två pizzakartonger och väntar på att Maken ska komma tillbaka efter lämnandet av varorna vid vår stuga och hjälpa mig ur, har ju lite svårt ibland med i och urstigning, särskilt med armarna upptagna.

Hunden står och dumskäller.


Till slut vrålar jag.

- Kalla in hunden!

Jag hörde Hit! Hit! men hunden var kvar.

Då höjde jag stämman igen

- Kom och hämta hundjäveln!!

Jag hörde fortfarande mesiga Hit-kommandon.

Nu började jag bli rädd, kanske hunden kunde hoppa i båten och attackera mig, kanske den hade ätit upp katterna? Jag vet att jag förhastade mig, men vad gör man i paniken?

- Kom för helvete och hämta hunden!!!!!!

Då kommer dom lommande, en ca 15-åring och två yngre syskon/kompisar.

- Hon är inte farlig.

- Koppla henne, jag vill kliva ur båten!

- Men hon är inte farlig, försöker äldsta tjejen igen.

- D e t  s k i t e r  j a g i!!   Jag är rädd för hundar. Vi har katter som springer här lösa och vi vill inte ha hundar springande lösa hos oss.

Då kom dumjävlakommentaren

- Men hon är van katter.

Så himla dumt.

- M e n  v å r a  k a t t e r  ä r  i n t e  v a n  HUNDAR!!

Dom kom fram till hunden och tog tag i halsbandet, och började dra hunden hemåt.

- Du behöver väl inte bli arg, säger hon.

- Jag ska inte behöva stå här och be er koppla hunden, hunden har inget här att göra särskilt inte lös. Och nu har vi väl våra katter över hela holmen uppe i nåt träd pga detta, fräste jag.


Dom traskar iväg blängande. När dom är långt från mig ropar tjejen

- Du behöver väl inte skrika ungjävel för det? Det är faktiskt bara små barn.

Då vrålade jag igen

- Jag skrek hundJÄVEL, hör du illa? !!!


Jag började nästan gråta när spänningen släppte. Ingen katt var uppäten men det dröjde ju innan dom vågade sig fram.

Jag vet ju att katterna hör hundljud snabbt och hinner ta sig i säkerhet, och att få hundar ger sig på en fräsande katt. Men en annan granne har en stoor stövarhanne som också får springa lös och han är ju stor som en jävla oxe där han kommer stampande. Han kan nog ta en katt om han kommer åt. Men då har Maken lovat slå ihjäl hunden åt mig, och det är ju rart med tanke på hur hund och kattkär han är ;) Men det är rart att höra iaf..

Det värsta är att om jag står mellan en hund och mina katter så är jag nog redo att slå till jag med. Modersinstinkter eller?


Nej, så hemskt ska det ju inte bli. Om rottweilergrannarna kommer tillbaka och fortsätter sitt inslagna spår får jag och Maken söka upp djävlarna i deras lya och förklara varför vi vill att hunden är kopplad. Då ska det nog gå. Men man hinner ju aldrig, vips är dom där.


Tja, undrar just om dom sa något hemma. Jag var livrädd att dom skulle komma och ställa mig mot väggen, och att dom skulle ta hunden med sig, för Maken jobbade den kvällen. Men dom kom aldrig *pustar ut*


Dom har faktiskt inte varit på sin stuga egentligen de senaste två åren *yeah* men rädslan finns att dom kommer tillbaka.

När jag ser dom komma gående längs stranden (allemansrätten jag vet *muttrar*) med hunden, i koppel oftast, men ibland med fyra katter i släptåg. Vad är det med folk? Har dom inget folkvett? Dessutom hälsar dom inte utan bara går och blänger. Numera blänger vi också.

               

         Möjlig åtgärd:

Jag har planer på att (med öppen dörr och öppna fönster som vi alltid har) stöna extremt hög och njutbart när jag ser dom komma, och skrika

Mera, Åh jaaa mera, hårdare, hårdare åh åh, ja ja ja JAAA!! bara för att göra dom generade *illmarig*


Maken vill att jag lägger till Men var försiktig Maken du är ju så himla stooor, aj försiktigt etc , men jag tror det är att överdriva *gapskrattar*


Jag skulle aldrig vandra på någon annans tomt, traska runt husknuten vare sig dom är där eller inte.

Dessa stuggrannar har kommit gående, utan hund, två vuxna kvinnor kom traskande under vårt sovrumsfönster, mellan stugorna som är på vår tomt.

Inte i utkanten av tomten utan så dom kunde röra i stugor på bägge sidor.Dom gick framför vår veranda när jag satt där och målade och dom sa inte ett ljud. Inte hej eller ens ojdå, var ni här? Dom hade dock fullt sjå med att titta åt andra hållet *undrar*  Ville dom inte hälsa på hos mig? *flinar*


Jag har tipsat Maken om att vi kan ju åka hem till dom på deras gård (hemma, ej stugan) och sätta oss på deras altan och ha picnic. Det skulle ingen göra men på en stuga är det visst ok.


Jäkla idioter...

Nåja, andas djupt. Lugnt.


Hakona Matata!

;)

Av Ulrika - 10 april 2009 21:45


Fick en fråga från Humlan ang. vad som fick min och syrrans relation att krascha.

Jaa, du. Lite känsligt kanske, inte för mig utan mer för henne. Varning för en lång berättelse och inte vidare kul.


Ur min synvinkel ser jag det som så här, jag ska försöka vara kortfattad.

Min och hennes relation funkade superbra (hon är 10 år äldre) när jag blev vuxen, vi blev väldigt tajta och jag kände att hon var min bästa vän.


Sen hamnade jag i en livskris. Och jag började gå i terapi, psykoterapi. Det absolut svåraste jag någonsin gjort, det absolut tyngsta, det jobbigaste jag nånsin gjort.

Och samtidigt det absolut bästa.

Det gjorde mig hel igen.

Varför jag gick kan vi nog lämna därhän, det var själva resan som var det viktigaste.


I denna terapi fick jag endel insikter. Goda och dåliga. Jag kom just från ett kraschat förhållande och var jättepytteliten i själen.

En insikt som jag fick var att min och Syrrans relation var dålig. Lite sjuk faktiskt. Min Syster var dominant, hela familjen levde liksom i en rädsla att hon skulle flippa ut och bli förbannad. Och då var hon långsint, på nåder togs man tillbaka efter en ursäkt, hon körde med "the silent treatment"


Jag kan inte minnas att jag sagt emot henne i viktigare frågor mer än två gånger under våra år tillsammans. Och bägge gångerna fick jag "stryk" mentalt sett, så vuxen jag var.

Vår relation funkade bra så länge jag var osäker och underlägsen. Observera att detta är min tolkning, jag är säker på att hon har en annan uppfattning *övertygad*


Jag minns jag var skitnervös när jag skulle "separera" mig från henne. Jag insåg att hela min tid gick åt till att vara rädd att bli ifrågasatt av henne.

Jag skrev ett brev.

Ett par sidor om vad och varför jag kände som jag gjorde. Att jag var rädd för henne och att jag mådde så dåligt och behövde få vara själv ett tag.

Jag fick 18 sidor tillbaka. Kontentan var att hon älskade mig, trots att jag var så aggressiv, elak och falsk. Så gick det an hela brevet igenom. Du ska veta att jag älskar dig. Trots... och att terapeuten hade fått mig till detta, hon hade påverkat mig att ta detta beslut. Och jag skulle nog ångra mig, men då skulle hon stå där och typ ta mig tillbaka.


Det var underbart att få, det brevet gjorde gott, för då visste jag att henne vill jag inte ha omkring mig.

Kan tillägga att just aggressiv, elak och falsk tror jag inte någon uppfattade mig som. Jag var alla till lags, blyg och osäker. Jag såg detta brev som en dåres försvarstal.


Tanken var väl att ta en paus från henne. Tänka själv. Ta ansvar för mig själv.

Men jag insåg att jag saknade ju henne inte. Under alla dom här åren har jag inte saknat henne.

Inte annat än att jag idag saknar en relation med en syster, inte henne dock men någon att ha vid sin sida, som vi kunde ha haft om allt vore sunt .

Men eftersom den då ska vara sund så inser jag ju att jag står ensam.


Ett annat minne är från min älskade Pappa. Han var suspekt till min terapi. Är det nåt? Är det inte bättre att bara glömma? Som många karlar känner inför terapier...

Det var hemskt att berätta för Pappa, han blev så ledsen. Att få veta att jag mått så dåligt i massor av år utan att han förstod.

Men terapi tyckte han var onödig.

Först.


Sen något tag sen jag blev "frisk" (gick i drygt tre år) så städade vi ur Farmors Stuga tillsammans och då berättade han om ett möte med min Syster.

Han berättade att dom hade pratat om mig och att hon inte förstod hur jag kunde säga att jag var rädd för henne. Då sa jag (sa Pappa alltså) att det ska du ha klart för dig att både jag och mamma har också varit rädd för dig och ditt humör.

Syrran blev paff förstås.

Sen fortsatte han med att säga att Ulrika har då minsann förändrats, jag var emot terapin förut men nu måste jag då säga att hon har då blivit så otroligt stark, hon är en helt annan människa.


Älskade Pappa. Vi stod varann så nära och jag blir alldeles tårögd bara av att skriva om det.

Det var så underbart att höra honom säga det. Han märkte att jag mådde bra, och att sa det till mig även i förtäckta ordalag, han var inte mycket för att tala om känsliga saker.


Och jag fick uppleva att Pappa var glad för att jag träffat Maken, och han fick dö i förvissning om att jag inte var ensam längre. Pappa ville ett tag att jag och Syrran skulle återförenas, han ville inte att vi först skulle träffas på hans begravning. Han och Syrran hade återförenats efter många år utan kontakt.

Det var hemskt att säga till honom att inte ens för hans skull var jag villig att göra det.

Han var ju döende i prostatacancer då.


Han fick dock uppleva ett svek till. Hans besvikelse över Syrran var svår att se. Jag försökte underlätta för honom om Syrran ville komma och hälsa på när vi vakade men hon ville inte.

Han sa några dar innan han dog, att det var nog rätt beslut jag tog att inte ha med Syrran att göra.

Hemskt att höra, fast skönt också.


Herergud vad sentimentalt detta blev. Och långt. Skulle ju bara beskriva hur vår syskonrelation upplöstes.

Däremot skulle jag nog kunna ge ut en bok om alla turer kring oss två systrar.

-Hur hon valde betrakta min frigörelse så att det passade henne.

-Bodelningen kring Pappas död.

-Hur hon polisanmäldes för stöld när hon rätt egenmäktigt tog saker hon inte hade rätt till efter Pappa.

-Hur jag skällde ut henne efter noter när hon gjort händelsen ovan. Trodde aldrig jag skulle ha mod nog. Maken var tvungen att lämna rummet annat skulle han ha börjat gapskratta. Jag fick Nog! Bitch-varning igen ;)

Jävlar jag blev så himla arg att jag kokade över. Syrran försökte med gamla maktmetoder-hon anföll, och jag backade inte. Jag minns att jag skrek åt henne - Håll käften för helvete så jag kan besvara dina frågor *minns*


Hon avfyrade frågor i syfte att slå mig till backen, men se icke. Där stod Ulrika pall och vrålade tillbaka, och till slut vrålade jag - inte fan har jag tänkt sitta här och lyssna på dina jävla skrik! Nu lägger jag på!

Och det gjorde jag. Och fick ett anfall av gapskratt. Det var så befriande att till slut få säga ifrån. Jag fick glädja resten av Pappas familj med denna historia. Min syster står inte högt i kurs kan jag säga, inte efter det hon gjorde.


Men det är som sagt min historia. Hennes låter säkert lika hemskt bara det att det är någon annans fel. Mitt.

Men det bjuder jag på.

Jag är hel och mår bra.


Om någon orkat med detta långa inlägg så vill jag ge en eloge till denna. För när jag kontrolläser så ser jag ju hur himla långt det blev, men tog bara minuter att skriva. Och skönt var det att skriva om på något sätt också. Skulle kunna skriva mycket mycket mer, men avslutar här.

För er skull.

;)


Inaffsädd!


Av Ulrika - 10 april 2009 17:15


Kom bara på en grej ang. syskonkärlek. Jag och min storasyster har ju haft kontakt förstås fram till för cirkus tio-tolv år sen, och då ansåg jag väl att vi hade en himla bra relation. Hon var min bästa vän under många år. Sen så blev väl hela relationen dålig när olika händelser inträffade och saken ställdes på sin spets.

Vi är nu sams om att vara osams s.a.s Vi är inte ovänner vi är bara två syskon som inte vill umgås med varandra, mycket mer är det ju inte. Ingen sorg över det.


Nilla och Mockapocka samt även Mofs har ju berättat historier ang sina syskon.

Jag ska väl inte vara sämre jag.


När jag var fem år så bet jag syrran i låret. Hårt!


Inaffsädd!

Bajbaj

Av Ulrika - 9 april 2009 14:56


Yippi, påsken är räddad. Jag blev utvald! Jag är en riktig Bitch *näsan i vädret-stolt*


Av Ulrika - 9 april 2009 09:50


Ja, då var det dags för ungen på Ica. Vill så gärna kvala in till föreningen BB och få ståta med loggan.


Jag börjar med lite bakgrundsinfo ang. mig själv.

Har inga barn så alltså är jag expert *låtsas* , nej jag vet att man bör hålla tyst när man liksom inte är i föräldrasitsen.

Men...

Jag tycker att många föräldrar verkar köra med "gör vad du vill, låt ingen sätta sig på dig, du är viktigast, skit i andra-" tekniken, dvs fri från fostran, och det tycker jag är tragiskt. Synd om ungarna också. Jag menar att regler behövs ju, sociala samspelet etc. Ett ord Supernanny.

Regler och gränser mår man bra av.


Så när det då begav sig är jag ute och handlar. Har betalat och står och packar mina varor i min "fålla"

Är helt nollställd som man är när man har ont, är trött och bara vill hem.

Då kommer en unge och hoppar upp på hyllan vid mina varor. Snoret rinner i strida strömmar på hans överläpp och haka.

Då börjar ungen rota i mina varor. Frågar hela tiden vad jag ska ha sakerna till. Från början svarar jag vänligt medans jag försöker roffa åt mig mina varor innan han snorar ned dom.

Efter några frågor börjar ju tålamodet tryta. Nu ska ni inte tro att ungens mamma stod bredvid mig och packade sina varor, nej hon stod med sin vagn tre kunder från kassan, och hon glodde bara.


Då börjar en äldre tant packa sina varor i fållan bredvid mig och då var ju pojken ivägen. Men han satt kvar och började lyfta varor från min fålla och sätta i hennes. Ungen var alltså ca 7 år, ingen tvååring alltså. Då säger jag åt honom att låta våra varor vara och gå därifrån för Du är ivägen...


Kassörskan och kunden i kassan börjar se på mig med ökande medlidande.

Då känner jag att det börjar rämna. Mamman står och glor och uppmärksammar allt som händer, ungen står och snorar och sliter i våra varor men mamman gör INGET..


Då får jag nog och rycker av ungen min ost och säger med hög röst

- Vem fan äger den här ungen?? (jag vet ju men blänger ut mot kassakön)

Alla vänder sig mot mamman som då kommer fram och väl framme vid sitt barn så vänder hon sig mot mig och fräser

- Du borde tänka på att han är bara ett barn

Då svarar jag

- Du också, du skulle behöva fostra ungen så att han inte hamnar på en kriminalvårdsanstalt, han är ju fan en huligan!


Och allt detta sa jag högt, alla hörde. Jag vände mig rasande om och greppade mina påsar, sket i ryggfan och stegade ut som en riktig gnällkärring. När jag stampade iväg så såg jag kassörskan i kassan bredvid febrilt försöka hålla sig från gapskratt. Men hon frustade ganska rejält, och hennes kunder stod bortvända från mig och med skakande axlar, och detta gjorde mig på lite bättre humör.


Sen skyndade jag mig mot bilen innan någon skulle stoppa mig och kräva en förklaring *flinar*


Jag tänker mer Stackars Unge. Han går och tror att han är i chefsposition, men akta dig när du kommer i skolan och beter dig så här. Tjoff så har du en blåtira..


Jag menar, blev han utan respekt? Har föräldrarna inte lärt honom respekt? Att ge fan i andras grejer, sluta när en helt okänd människa ber dig sluta rota i dennes saker, om någon ber dig flytta dig så gör man ju det. Eller?


Tja, detta är mitt inträdesprov. Klarade jag mig?


Fridens!

;)




Av Ulrika - 8 april 2009 22:33


... inlägg alltså. Sväljer irritationen och brister ut i ett gapflabb. Vi är alldeles i startgroparna verkar det som, att starta en klubb för Bitchar.. Nilla och Mofs är klara men vi andra får visst kvala in *klickar med tungan samtidigt som jag beklagande skakar på skallen*

;)

Och då ska man som inträdesprov redogöra för hur man har uppträtt bitchigt i olika sammanhang.


Orkar tyvärr inte ikväll får ta min historia imorgon, då jag läxade upp en mamma som hade en riktig satunge med sig i kassakön.


Har säkert också många många fler anekdoter i bagaget men har lite för ont nu. Vill ju göra historien rättvisa och inte slänga ut ett inlägg typ som jag gör nu *inser*


Nattinatti! Och Tjillevippen.

Av Ulrika - 8 april 2009 22:01


Som avslutning på mitt livs mest bloggade dag (många inlägg blevde´) tänkte jag förtälja om morgonens info. Den gjorde mig mörkrädd, var är välfärden på väg??


Imorse var jag ju på lab för provtagning. Det gick ju snabbt så jag tänkte kika in hos arbetsterapeuten. Jag är ju själv utbildad arbetsterapeut men har inte jobbat på sexton år, men trodde allt var mer eller mindre som det var då.


Pyttsan!


Tänkte be om en kildyna. Har haft en hård dyna som gör att jag kan sitta bättre på en köksstol, ökar vinkeln i höften och gör en bättre sittställning för mig och mina diskbråck. Att kunna sitta på en köksstol är ju något som främjar det sociala faktiskt, samt att det gör att jag kan sitta bättre på mina kurser utan att få så sabla ont direkt.

Endel tycker ju att det bästa som finns är att sitta på köksstolar. Dock ej jag. Räkna inte med mig i den ryggkategorin!


Nåja, kikade som sagt in för att "begära" en ynka kilkudde.

Nej, nu är det nya boliner som gäller. Nu får man KÖPA sina hjälpmedel själv. En lång griptång kostar väl ca 300 spänn (tack och lov så har jag både en kort och en lång). En käpp kostar cirkus 3-500 kr. Eeh, du och jag dr House... nej, bara du dr House *konstaterar*


Hade liksom lekt med tanken på att en käpp skulle vara fiffigt hemmavid de perioder då jag går sämre t.ex dåliga morgnar. Tänkte att det kunde underlätta ryggen om jag haltar mindre. Har ju kryckor som jag måste ha när det är som värst, vid ryggskott el.likn, men en käpp är ju smidigare tänkte jag naivt.


Fulful tanke smög sig in i min försvarslösa kropp.

Nog är det väl själva faen att nu ska man köpa sin jäkla rullstol eller rullator när man behöver en. Kanske att man får leasa en det vet jag inte, men ändå!!

Ska det vara en klassfråga vem som ska kunna gå till affären utan att slå ihjäl sig när man är 85 och vinglig?


Ska den rike kunna röra sig ute med en rullator med sittkudde och korg, för den kostar ju upp till 2500 kr, medans den fattige får stå inne och titta på genom fönstret?..


Helsikes så förbannad jag blir när jag tänker på det. Nog har jag råd med denna kildyna för 300 spänn+ frakt, det är inte det.

Men förr så utprovade vi (arbetsterapeuter) hjälpmedel av olika slag, behövde du en griptång så fick du en. Samma gällde kuddar, toaförhöjare mm. Nu fick jag ett par kataloger fulla med hjälpmedel, priser och internetadresser..

Dom sa där (arbetsterapeuterna på VC) att det går väl an för mig som är van med Internet och shopping, men 80-åringar?? så sant så..


Tänk er följande scenario. Tänk en tant på 80 år, lite skröplig och stapplig, hon tappar en disktrasa... Nu ska den ynkliga gammeltanten ner på knä och krypa efter sin trasa, nej nej, men har hon en rik och välartad gosse till son så kanske hon kan hoppas att han kan köpa en griptång till mamsen när hon fyller jämt nästa gång *muttrar*


Vill INTE bli skröplig! Vill Inte!

Hoppas bara jag har råd med min ålderdom. Sjukpensionär vid yngre år. Skitdålig pension. Skitdåliga experter som spekulerat bort en del av pensionen. Skröplig nu = skröpligare sen?? mostlajkli.

Börjar samla lite tiokronor nu. Öronmärker dom till hjälpmedel på ålderns höst.

Inaffsädd.


Tjillevippen!

Av Ulrika - 4 april 2009 12:48


... men tänkte om efter en googlesväng. Eskimåer har visst inte hundra ord för SNÖ, tydligen en myt.

Jag har typ två ord.

- Snö (sägs sommartid då snön är avlägsen)

- Satasnön (sägs det halvår då snön är hos oss)


Jo, isvägen är ofarbar nu. Satasnön ;) smälter ju som bekant denna årstid, orsakar sörja, som sen Fryser till om natten.

Jättefint. Eftersom vi har minusgrader nattetid tar ju snösmältningen oerhört lång tid.

Jag kan inte fatta att någon frivilligt bosätter sig högre upp!

Jag menar, snö till midsommar, say no more.

Vi har åtminstone snöfritt till Valborgs, sen kommer snön allt från oktober till december.


Men hualigen, så seg vintern känns. Det blir värre med åren kan jag säga till er som tror tvärtom *sucka*


Vi har ännu inte idag en enda plusgrad, vilket innebär en otinande dag. Sen har vi ju själva aprilvädret. Någon som vet vad det innebär? inte?

Jo, det innebär att ena dagen har man tio plusgrader, strålande sol och bara vägar/gräsmattor. Nästa dag har det snöat tre dm, kallt och ruskigt.


Mamma och Pappa sa alltid, ny snö äter upp gammal snö.

Tillåt mig tvivla.


Behöver jag informera er om vad jag just nu känner för snön? Trodde inte det heller!

Är så less. Trött på is och halka. Längtar efter sommar....


Nu ska jag streta upp till min laptop, jag har avinstallerat Embird för att det vägrar funka trots lösenord och betalt program. Nu kör jag en viruskoll. Fick nämligen veta av själva datorn att det fanns ett virus i datorn, när jag då (otippat?) ville ta bort viruset så fick jag infon att det inte gick för filen bytte namn!

Gulligt? Inte!


Så nu ska jag skanna eländet. Sen ska jag ta hem Embird igen för att installera det eländet, och samtidigt hålla tummen att det funkar mer än en dag denna gång.


Fotnot eller min anmärkning:

Embird är ett stygnsättningsprogram, amerikanskt, som man använder för att göra egna broderier till en brodermaskin.

Det finns andra program, enklare, men som kostar skjortan, eller i pengar = Plenty.

Cirkus 12 000 kr.


Sugen på att köpa? Nix.

Men funkar inte Embird efter detta blir jag väl tvungen. Finns ju att ladda hem (alltså det andra) men är skeptisk att det funkar när det är oregistrerat *tung suck*

Skapa flashcards