Alla inlägg den 23 mars 2009

Av Ulrika - 23 mars 2009 20:25


Som Mockapocka och Nilla skrivit den senaste tiden (och även Mofs idag) om syskonkärlek, eller systerkärlek.


Jag har en syster. En tio år äldre syster som jag idag inte har någon kontakt med alls. Mitt beslut.

Min syster och jag var som natt och dag. Hon självsäker och dominant och jag svag och underlägsen.

Sen gick jag i terapi pga olika mindre roliga erfarenheter (terapin varade ett par år och jag var "färdig" när jag var 26 år) och då synade jag vår relation. Den var inte frisk.

Och jag lider tyvärr inte av att inte ha någon relation till henne. Och det är så tråkigt, att det är så menar jag.

Varför saknar jag henne inte?


Jag började må bättre när vi "separerade" och jag kunde se vår relation tydligare. Allt som skedde upplevde jag skedde på hennes villkor. Jag blev en blek kopia av henne.


Och nu när jag tänker tillbaka på vårt liv tillsammans och på andras syskonrelationer så blir jag nästan sorgsen. Jag avundas Mofs, Nilla och Mockapocka som har en bra relation till era systrar. Det saknar jag. En god relation till en syster.


Förrförra julen avled en kompis pappa och när jag ser den samhörighet de tre syskonen har avundas jag dom.

När mamma dog var jag och Syrran fortfarande tighta, och det var en stor tröst och styrka att ha varandra.

När pappa dog julen-02 så kände jag mig så ensam. Då träffades jag och Syrran för första gången på en massa år. Jag var så himla nervös. Och rädd.


Jag har väl sagt emot min Syster typ tre gånger under åren. Verkligen sagt emot. Inget käbbel utan rakt av haft delade meningar om något viktigt. Helt sjukt va?


Och nu kommer det bästa.


I samband med pappas död (jag och pappa hade en otroligt bra kontakt, dagligen) så blev vi väl inte bästisar precis, men vi var ju tvungna att samarbeta vid t.ex bodelningen. Det gick bra. Vi pratade och t.o.m skrattade och jag kände en börda falla av.


Sen blev det katastrof. Min Syster svek oss alla igen. Och ffa Pappas Sambo. Ljög och faktiskt stal.


Det ledde till ett uppträde a la extreme. Hon ringde och "attackerade" i vanlig ordning, och då brast något hos mig.

Jag fullkomligen skrek åt henne. Jag blev så urförbannad att Maken blev tvungen att springa ur rummet för att inte börja skratta *flinar åt minnet*


Syrran blev chockad. Tyst. Som pricken över iet så vrålade jag till slut att jag vägrar prata med henne när hon varit så otrevlig. Pang med luren. Och Ulrika blev tre meter lång, gick och pöste av stolthet och glädje.


Jag hade sagt ifrån.

Japp.

Helt och fullt.

Nästa gång jag träffade Syrran så var rollerna utbytta. Hon var tyst och rädd, lugn och lågmäld. Jag var nervös men ändå cool. Vi träffades på banken och gjorde avslut. Skrev under papperen och gick skilda vägar utan ovänliga ord. Som en tyst överenskommelse-nu går vi åt var sitt håll....


Tråkigt men faktum är ju att jag inte saknar henne alls. Men jag saknar en syster. Jag står ju nu ensam. Jag har Maken men ingen familj egentligen. Men mår bra ändå. Känner mig stark trots eller kanske pga mina erfarenheter.

Känns skönt.


Men ni som har syskonrelationer och som uppskattar dom, ta vara på dom, ge näring och njut. Jag är avundsjuk på er alla.

Nu är det dags att börja göra kväll. Blir en tidig kväll pga förra natten, hoppas det går bättre för Maken att sova inatt.


När jag läser igenom detta inlägg inser jag hur tragiskt det ser ut *sucka*

Det var inte meningen att dra någon slags snyfthistoria, det är inte synd om mig, det är att gratulera de som har goda relationer med de närmaste.

Grattis!

Och Nattinatti...


ANNONS
Av Ulrika - 23 mars 2009 12:22


Nej, idag blir nog inte så mycket gjort. Maken har det dock värre. Han somnade kl 08.00 imorse. Han satt uppe hela natten pga sina myrkryp i benen. Jag vakade också. Det blir liksom den effekten när någon sparkar och hoppar i och ur sängen hela tiden. Sen tycker jag ju synd om honom.

Jag sov två timmar. Såg att han inte låg i sängen, gick ner och höll honom sällskap med te och film, sen försökte vi somna nere på soffan, istället för att det dåsiga skulle försvinna på väg upp till sovrummet.

Det funkade för mig men inte för honom. Så fort han lägger sig ner så pirrar det i benen så han får nästan ett tuppjuck!


Jag har dock sovit några timmar inatt, ungefär hälften av vad jag skulle ha behövt. Men jag är ju van att vara trött, medans Maken nästan får panik redan nu inför nästa natt..


Nåja, Maken har gett sig iväg till Varvet för att jobba på något projekt inför fiskesäsongen. Om dryga två veckor åker han och polaren T ner till Sundsvall för att sjösätta båten, om snön har gett med sig tills då (ovanligt mkt för S-vall nu).


Vad jag ska göra under påsken när han är borta? Tja, som att bara vara. Inte för att jag inte kan vara när Maken är hemma men ibland är det skönt att bara göra vad man vill när man vill.

Som att börja sy på kvällen, och fortsätta tills man inte orkar längre. Som att se på film hela natten om man vill. Röja i klädkammare gånger 4, vilket jag inte vill göra annars, eftersom jag blir tokig på allt som ligger framme när man kör storrensning. Är jag ensam skiter jag i det. Tar en stund då och då, och till slut är man klar.


Men idag blir nog mest planering. Jag tar liksom en temadag. Jag ska planera något för kursen på torsdag, vet ej vad alls men något kul, kanske något syprojekt/mönster/teknik? vi får se.


Men först en bloggpromenad! Sen te. Sen planering. Känns som en bra dag trots allt.

Japp, så får det bli!

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se