Direktlänk till inlägg 23 februari 2009

Några funderingar...

Av Ulrika - 23 februari 2009 13:05


Jag höll på att slå ihjäl mig imorse! Kunde ha gått hädan och det pga något så djävulskt som trappgång...


Som vanligt om förmiddagarna så är jag smärt och smidig, rör mig som en elitgymnast där jag vackert ålar mig fram... Men se imorse. Jag var på väg ner efter att ha hämtat lite kläder, så jag hade ena armen full med last och den andra var upptagen av att föra med sig mobilen.


Då helt plötsligt så vinglade jag till berodde förmodligen på att någon förhäxade mig, och trots att jag smidigt hoppetihoppade nedför trappan så fann jag mig famlande efter ledstången..

Och genom enorm styrka, smidighet, list och kanske ffa tur så hann jag greppa ledstången innan jag dråsade nedför trappan..


Pust. När jag sen sansat mig så började jag fundera. Kan det vara så att mina två nedersta diskbråck som påverkar mitt vänstra ben spökade? Kan det vara så att jag inte lyfte benet från trappsteget utan gick ändå? Eftersom högra benet går fortare än det vänstra? Jag har ju lärt mig efter stor möda att anpassa det snabbare benet så att jag slipper gå i cirklar *flinar dumt men samtidigt lite stolt...


Förra våren föll jag.


Jag är en erfaren trappfallare. Som tioåring föll jag nedför en trapp i Luleå, hos min moster, men jag lyckades dock rädda en ros som jag höll i handen. Det var början till alla akut-race vi sen fick göra. Jag kom hem med kryckor och gips, och efter det kallades jag kryck-Ulrika...(nej, det där sista var ett stort ljug ;))

Men jag kom hem med kryckor och gips, det var sant.


Tre år senare dråsar jag nedför nästa trapp, steg med hälen längst ut på trappsteget och vred av ledbandet.

Men detta ledband var lurigt. Det tycktes lura läkarkåren så till den grad att dom trodde det bara var lite slitet. Efter att ha hoppat in och ut ur akuten i tre år beslöt sig läkarkåren på att stoppa mitt in och utvandrande genom att utföra en operation.


Denna operation visade att ledbandet var AV, och de fick borra och greja för att få det att fästa i benet igen..

Men så lyckades mitt ledband lura dom igen så att dom sen var tvungna att operera igen för då hade ledbandet fastnat i benhinnan.

Denna operation vidtogs under lite orenheter, lite basilusker här och där på vertygen och vips så hade jag Clostridium-infektion även kallad Gasbrand, mmm goda antibiotikum i fyra månader... men till slut ansåg dom att jag skulle få behålla foten, infektionen var hävd i grevens tid.


Nå, förra våren så vimsade jag nedför trappen igen. Mitt eget fel, benet vek sig så jag föll, och vrickade foten, andra foten, foten på nervsjukabenet.. Detta pga att jag hade trappen full av saker som skulle antingen in i det överfulla skrymslet under trappen eller så skulle det UPP. Men nu var jag ju på väg ner med famnen full med tvätt och då föll jag.... turligt nog bara fem-sex steg.. Maken frågade när jag rinde vad jag sysslat med (han var nere och sjösatte båten) och när jag dramatiskt berättade om fallet frågade han - Föll du hela trappen? Jäkla korkat va? Hade jag fallit hela trappen hade jag ju allra minst dött! och detta berättade jag för honom under lika stor dramatik..


Och nu var det nästan dags igen.. hehe, men jag lurade akuten på ett nytt besök, genom min enorma list och goda tur..


För idag kan jag inte gå med kryckor, har för ont i lederna och mina diskbråck klarar inte sådana stötar. Och min kropp är ju lite liiiite tyngre än då när jag var tonåring. Fy tusan så mycket mindre den kroppen var..suck.. *snabbt byta ämne och glömma eländet..


Så idag var jag lite allmänt undrande.

Hur kommer det att man aldrig lär sig? Trots upprepade misstag så lär man sig inte? Varför inte???

När jag nyss satt och la en patiens (min favvo är Skorpionen i Idioten) så kom jag på att det måste ju ha varit någon som lagt ALLA patienter före mig, han som gjorde patiensprogrammet först av alla! Hur orkade han/hon? Det är ju så många som skiter sig direkt...

Vart tar alla småfåglar vägen när vi har snörusk som nu?

Hur kommer det sig att när man städat köket så fint så ser det lika jävligt ut några timmar senare?

??

Huvudet är fullt av fundrationer... *stackars skallen*

 
ANNONS
 
Truddelutt

Truddelutt

24 februari 2009 11:38

Hm... Låter lite som om du inte borde gå i trappor.
Det närmaste jag har kommit trappfalleri är väl när jag knuffade ner min kompis ner för trappan för att jag blev sur på henne (inte något jag gör till vardags utan det var väääldigt länge sedan. Typ 34-35 år sedan). Sen har jag väl haft för bråttom någon gång och halkat till med hälen och satt mig rakt på svanskotan någon gång oxå. Inte så skönt. Men har sluppit ledbandsavgångar och andra allvarligheter.

http://truddelutt.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulrika - 24 maj 2009 10:50

  Jag har bestämt mig för att flytta min blogg, och jag hoppas verkligen att ni kommer med mig *bedjande blick och lite fjäskande ögonlockvift*   Jag har lekt lite med nya bloggen ett tag och jag gillar endel grejer som finns där men inte här. Jag ho...

Av Ulrika - 24 maj 2009 09:32

  Vädret är grått och trist, det regnar lite duggigt. Härligt för potatisen. Jag har tänkt städa färdigt idag. Ganska märkligt vilka tankar som kommer när man städar. Jag tänkte igår på när jag var frisk. Då skulle städningen klaras av på kortast möj...

Av Ulrika - 24 maj 2009 08:52

    Fast man är liten är man minst lika viktig som en stor   -Nalle Puh- ...

Av Ulrika - 23 maj 2009 19:15

  ... på hur livet ser ut. Ganska bra kom hon fram till, även om hon hade endel önskningar hon kunde tänka sig få uppfyllda. Kanske en vinst på sisådär ett par miljoner tänkte hon, vilken ro dessa pengar skulle ge, samt lite tyg och gotta till hennes...

Av Ulrika - 23 maj 2009 18:57

      Att utvecklas är att vandra närmare bestämt från en ofullkomlighet till en annan   -Okänd- ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se